Detta visste du inte om te?

Historien om teets ursprung är till stor del höljd i dunkel och bygger på gamla skrönor och myter från Asien. Te har antagligen druckits av människor långt innan vår moderna tideräknings början. Därför finns inga tillförlitliga bevis om hur, när och vem som först uppfann teet.

Legender om Bodhidharma

Det finns en gammal legend som handlar om den indiske prinsen Bodhidharma som efter att ha konverterat till buddismen på 500-talet reste från Indien till Kina. Under sin meditation blev han trött och därför slet han förgrymmad åt sig några blad och tuggade på dem. Han blev uppiggad av tebladen och kunde fortsätta meditera.

Japanerna har också en skröna om Bodhidharma som berättar att när han blev trött av meditationen blev han så arg att han skar av sig ögonlocken och kastade dem på marken. Där ögonlocken landade sköt det upp två tebuskar. Bladen som han smakade på gjorde honom uppiggad.

Te i Kina och Japan

Det var under Tangdynastin (618–906) som te blev Kinas nationaldryck. Vid den här tiden skrevs också den första boken om te. Den skrevs år 780 och hade titeln Cha Jing och författaren var Lu Yu. I boken skriver han om alla aspekter kring te med detaljerade beskrivningar om hur te bör tillagas. Ordet cha är kinesiska betyder te och jing kan översättas till klassiker.

Det sägs att det var dåtidens tehandlare som gav Lu Yu i uppdrag att samla all kunskap om denna dryck i en bok. Det var i så fall ett smart sätt av tehandlarna att marknadsföra teet för att skapa en bättre efterfrågan och ökad försäljning. Boken ökade också intresset för te i Kina. Även i Japan lästes boken och kom dessutom att lägga grunden för den japanska teceremonin.

Det var förmodligen redan på 590-talet som det kinesiska teet spreds till Japan, och till en början var det främst japanska buddistmunkar som intresserade sig för den nya kinesiska drycken. Sannolikt var det munkarna som förde med sig teet till Japan efter att ha bedrivit studier i Kina. Det var dock först under Songdynastin (960–1279) som teet ökade i popularitet i Japan, och det var främst det te som mals till ett pulver som man drack. Det är samma typ av te som idag används i den japanska teceremonin och som kallas Matcha.

Under Mingdynastin (1368–1644) började kineserna att experimentera med oxidering och skapade olika sorters svart te och oolong.

Teet kommer till Europa

Första gången som ordet te dök upp i ett skrivet dokument i Europa var i Marco Polos reseskildringar. Han var i slutet av 1200-talet i Kina och nämnde kort skatten på te. Första gången te – som dryck betraktat – finns i skrift är i en reseskildring som gavs ut i Venedig år 1559. Författaren Giambattista Ramusio skrev i boken ”Delle navigationi e viaggi” om en kinesisk växt vars färska eller torkade blad kokades i vatten. Det var en persisk köpman som berättade för författaren om denna växt som kallades Chai catai. Den sades vara bra mot värk i lederna, magsmärtor, feber och huvudvärk.

Det var dock holländarna som först importerade te till Europa. Den första skeppslasten kom fram till Holland från Kina kring år 1610. Drycken blev snabbt populär bland societeten, men folk i allmänhet hade inte råd med te. Det var nämligen mycket dyrt och därför var det bara de välbärgade som hade råd att dricka te.

Te i USA

Te har funnits i det nuvarande USA sedan mitten av 1600-talet och var till en början en populär dryck. Det var holländarna som förde med sig te till New Amsterdam, vars namn ändrades till New York när engelsmännen tog över år 1674. På grund av engelsmännens nya taxeringslagar som stiftades på 1760-talet kom motreaktioner som innebar en bojkott av te som skeppades från England, smuggling förekom också.

År 1773 kom ytterligare en protesthandling som har blivit känd som ”Boston Tea Party”. Ett 50-tal personer smög ombord på tre skepp som var fullastade med te. Telådorna slogs sönder och teet kastades överbord i vattnet vid Bostons kust. Året därpå, 1774, förklarade sig USA självständigt för att inte längre behöva lyda under engelsmännens styre.

Svensk tehistoria

Carl von Linné namngav tebusken första gången 1737. I hans Species plantarum som publicerades 1753 fick den namnet Thea sinensis, ett namn som fortfarande används i viss utsträckning. Linné experimenterade med flera växter för att undersöka om de kunde användas för odling i stor skala. Han förespråkade också att teplantan skulle odlas i Sverige för att pengar inte skulle lämna landet. Han tyckte nämligen att det spenderades för mycket pengar på teimport.

Ett första försök att ta en teplanta till Sverige gjordes i början av 1750-talet av botanikern och prästen Pehr Osbeck. Han hämtade hem hundratals växter till Linné från Kina och Java, men med teplantan skedde det ett litet missöde. Osbeck skriver i sina anteckningar att plantan föll över bord vid Goda Hoppsudden och därmed var den förlorad.

Ett senare försök att ta plantan till Göteborg och Sverige lyckades. Plantan anlände till Linné i Uppsala den 3 oktober 1763, men han konstaterade att tebusken inte trivdes i Sverige på grund av klimatet. Den sista av Linnés teplantor dog 1781.

Linné hade både positiva och negativa saker att säga om te. Han skriver bl.a. att ”Efter som Théet förswagar nerverne och hiernan, hwilket sielfwa Chineserne tillstå; så är icke underligit, at thée länge och mycket brukadt, giör en darr händt; hälst där det skall drickas med hett watn”.

Han skriver också att te sköljer blodet och att drycken därför är bra ”för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker”.

Carl von Linné namngav tebusken första gången 1737. I hans Species plantarum som publicerades 1753 fick den namnet Thea sinensis

FYNDVARA

Vattenkokare, Style, svart

Köp